Divttat. Lyrik

Foto: Carl-Johan Utsi

Utan skilsmässa, ingen bok. Om det som alla är med om, kanske pratar lite om, men aldrig skriver litteratur om. Ett äktenskaps undergång. Det började redan på bröllopsdagen.
– Jag insåg att jag var på fel ställe, med fel person. Det blev i alla fall en plattform för att finna mig själv, säger Helga West, debutant och forskarstudent i teologi i Helsingfors.

Boken Gádden muohttaga vielgadin (Thought Snow Being White) mötte sin publik första gången i Kárášjohka i april 2018. Helga har jobbat med den i åtta år. Det började med att hon skrev dagbok. På samiska. Då hade hon i hela sitt litterära liv sett upp till och strävat efter att utveckla majoritetsspråket. Om hon kunde härma finskan bra skulle hon nog kunna bli en riktig författare. Hemma hos familjen West hade de många böcker. Tjechov, Dostojevskij, ja, alla klassiker läste hennes samiska pappa på finska.

– Det blev ett starkt uppvaknande när jag insåg att det samiska språket inne i mig liksom hade glömt sin inneboende potential och lidelse. Texternas kraft och väsen blev helt annorlunda på samiska. Jag fick syn på en helt oanvänd resurs i mitt liv.

Hon hittade sin egen röst. Numera läser hon knappt på finska längre. Hon dras till samiskan.

– Jag blev förvånad. Så förvånad! Jag hade aldrig trott att samisk litteratur kunde vara lika bra som världslitteraturen.

Det är något med ironin i samisk litteratur som tilltalar Helga. Ett berättande som baseras på muntliga traditioner som hon är van vid. Ett sätt att tänka, vara och kommunicera också för den som är 126 mil söder om hembyn Outakoski.

– Jag var utlokaliserad från Sápmi och insåg att jag gått för långt i min finskhet.

Så blev dagboken och diktsamlingen vägen tillbaka till språk och identitet. Det handlar också om en människa som helt enkelt växer. Ur dagboksanteckningarna växte dikterna fram. Hon knådade, skalade bort och skrev om i flera omgångar. Att skriva om en skilsmässa är tabu. Inte bara i Sápmi. Det var när Helga började läsa Inger-Mari Aikio som hon tillät sig.

– Jag insåg att det inte behöver vara skamligt. Det är okej att en dropout som jag skriver intressant om att skiljas. Ämnet är inte så sexigt, men alla berörs någon gång i livet av en skilsmässa, en egen eller i ens närhet. Det händer liksom bakom scenen och man pratar om det först efteråt, eller inte alls. Och sen säger man ”min nuvarande partner är den enda rätta och bästa, min förra var dålig”. Det är ju ganska egendomligt.

En skilsmässa är inte ett svårt ämne om man jämför med mycket annat som tas upp i samisk litteratur, svarar Helga West på frågan om hon har varit modig.
Några av dikterna finns översatta till svenska. Det gjorde Freke Räihä på Svenska författarförbundets översättarseminarium vid litteraturfestivalen Bágo in books i Jåhkåmåhke i november. Boken kommer inte att ges ut på finska, engelska eller något annat språk. Att inte låta översätta boken är ett medvetet val.

– Det är ju inte så bra för marknadsföringen, haha. Men det är intim historia och mitt bidrag till mitt samhälle. Det finns nyanser på nordsamiska som skulle vara nästan omöjliga att översätta. Med sådana här dagboksdikter vill jag inte ha för stor publik.

De som förstår nordsamiska är helt enkelt de bästa läsare Helga kan tänka sig. De förstår ironin och missförstår inte hennes budskap. Med små nyanser kan hon på samiska uttrycka förhållningssätt och stora känslor. Äktenskapet var inte väldigt olyckligt eller dramatiskt. Allt är inte så svartvitt i verkliga livet.

– Det finns en idé om att du har misslyckats när du bryter upp. Men jag beskriver inte ett misslyckande. Boken handlar om en ung människa som hittar sig själv i en annorlunda kultur.

I höstas kom Inger-Mari Aikios senaste diktsamling 69 čuoldda – 69 pylvästä, på nordsamiska och finska. Den handlar mer om sex än om erotik. Många olika kvinnors berättelser om sex. ”The wildest book in Sámi literature so far”, sa Helga West om den på Bágo in books. Själv vill hon också lämna det egna i nästa bok. Hon har några olika idéer. Kärlekslös kärlek, är ett tema.

– Det finns ju hundra ord för snö inom renskötseln. Jag skulle vilja använda snö som metafor för kärlek. Samisk poesi jobbar mycket med metaforer och symboliken i snö är spännande. Jag vill i så fall inte bara återanvända utan skapa ett eget starkt språk.

Samisk litteratur handlar mycket om kärlek till omgivningarna och renen.

– Det är väl lustigt. Jag läser Paulus Utsi och tänker att han skriver om en kvinna, men nej, det är om passionen till renen. Det är nog inte min grej. Jag vill skriva om kärlek mellan människor. Med humor.

Ingen har hittills recenserat Helgas bok och hon ser det som uttryck för strukturella problem inom samisk litteratur. Hon ser att det saknas kulturjournalister, recensenter, redaktörer och förlag med muskler och ambitioner.

– Du kan köpa en samisk bok och har ingen aning om vad du får för kvalitet.

Kanske är det till och med så att samer inte bryr sig tillräckligt om den samiska litteraturen.

– Alla gillar Valkeapää, är det för att han har fått pris utanför det samiska samhället?

PIA SJÖGREN FOTO: CJ UTSI

 

Inspiration

1) Inger-Mari Aikio. “Ingen författare har inspirerat mig så mycket!”

2) Johan Turis Muittalus samid birra (1910, på svenska 1917 ”En bok om samernas liv”). “Ett klassiskt svar, men jag vill ändå rekommendera den. Boken innehåller samisk satir och humor, som jag uppskattar mycket och finner nödvändig.”

3) Eino Guttorm (1941-2005). “Han  kom från min egen by, Outakoski vid Deatnuälven, och är realismens mästare. Guttorm skriver i en grotesk stil och beskriver fyndigt människor och samhälle. Han tog sitt eget liv när det blev känt att han utsatt barn för övergrepp. Då försköts både han och hans författarskap. Men hans böcker för barn, unga och vuxna förtjänar att leva vidare. Vi behöver kunna skilja på litteraturen och dess upphovsmän – och skriva om saker som är obehagliga och obekväma.”