Samisk rubrik // Berättande
Maj Doris Rimpi
”Giehttom lij agev danna. Bådij guovtet bieles, áhko ja ádjá bieles. Njálmálasj giehttomvuohke lij juohkka sajen. Giehttun viessoma birra, fuolke ja berrahij birra, luondo ja vidjurij birra. Ep la mij girjijt jalik tjállusijt adnám. Dalloj giehttun. Åvdebut.
Maj Doris Rimpi
”Berättandet fanns hela tiden. Det kom från två håll, från áhkkus sida och áddjás sida. Berättarkonsten och det muntliga fanns överallt. Man har berättat om sitt liv, sin familj, sin släkt, om naturen, om förhållandena. Det är det som har vi haft i vår berättarkonst. Vi har inte haft böcker och skriverier. Då. Förr.
SÁGASTALLAM ELLI-KARIN PAVVALIJN
Muv ieddne lij riek tjiehppe giehttot juohkkalágásj giehtojt. Ja da vuoras ulmutja ma lidjin aj sijdan. Mån oahppiv unna nejtsutjin juo gulldalit dajt. Ja mij manájma tjoahken dåk ålos muhttijn. De muv rádna javllin: ”Ep desti maná. De lip dal gallánam uddni.” Men mån máhttsiv aktu ruoptus daj lusi, ja sihtiv gullat vaj giehttu ájn ienebuv.
Duodji ja muitalus
Go mon šadden bajás ii lean nu dábálaš dalle ahte mii logaimet ja guldaleimmet mánáidgirjjid. Leai okta girji maid eadni logai muhtomin. Lei mánáid biibbal. Eai mis lean iežá girjjit. Mon lean álo liikon guldalit go boarráset olbmot muitalit muitalusaid.
Solveig Labba
Ibland pratar vi så mycket om björnar, vargar, renar. Och så glömmer vi de allra minsta! Och då inte hararna och hermelinerna, utan om dem som är ännu mindre. Spindeln är en insekt som i berättelserna räddar oss människor genom att spinna sitt skyddande nät.
Solveig Labba tipsar om hur hon brukar använda de små djuren i sina berättelser.
Åsa Simma
Mu eidde bođii dakkár veagas, dat máhtii hui boares muitalusaid. Go lean maŋŋil lohkan Anders Fjellnera ja beaivvi nieidda birra, eai lean muitalusat apmasat. Dat mu eidde leai maid dakkár, ahte son niegadii hui olu. Son dulkui nieguid. Niegut sáhttet leat hui ipmasat muhtumin, don oainnát govaid. Dát lea mu hui olu váikkuhan. Danin mon barggan maid teáhteris – mu miellagovahallan leai biebmun juo mánnán.
Åsa Simma
”Vi har haft ett skriftspråk under väldigt kort tid. Våra berättelser finns inte i ett bibliotek, i en bok, på svart text och vitt papper. Våra berättelser lever genom de som berättar. Jag har rätt att lägga min egen krydda i berättelsen. Min mamma kanske tycker att bäcken är viktig, men jag tycker kanske stenen är viktigare än bäcken. I det traditionella berättandet har jag rätt att färga berättelsen.”