Maj Doris Rimpi
”Giehttom lij agev danna. Bådij guovtet bieles, áhko ja ádjá bieles. Njálmálasj giehttomvuohke lij juohkka sajen. Giehttun viessoma birra, fuolke ja berrahij birra, luondo ja vidjurij birra. Ep la mij girjijt jalik tjállusijt adnám. Dalloj giehttun. Åvdebut.
Ep galla oattjo vajálduhttet mij lip akta álmmuk, valla miján li moattelágásj viessomvidjura. Ep galga jáhkket mij lip avtalágátja. Dát birás gånnå mån viesov, la ietjá gå Jåhkåmåhke birás. Valla dat la ham manen la nav buorre, gå miján li dá ärádusá.
Áhkko, iedne bielen, giehtoj ednagav. Edna subttsasa lidjin. Mån lav árvvedam sån åhpadij midjij luondo vidjurij birra, gåktu danna galggá årrot. Subtsastiddje lij, ja duov dáv giehtoj. Gå goaden tjåhkkåhijma biergojt suovastuhtijma, de subtsastij suova birra. Giehto lidjin dakkára ma subtsastin viessoma vidjurijt. Juojgaj ja lávloj ålov. Muohtám ja äddnám aj lávlojga ålov, aktelattjat. Áddjá, iednebielen, lij aj dakkár subtsastiddje, valla ienebut gå galgajma oaddát. De mujtáv mij muv oajvváj dähpoj. ”Báhttja gut ittjij sidá skåvlåv vádtset.” Mavas gå iv desti mujte dav gárggáv sámegiellaj. Agev gå seŋgan vellahijma de subtsastij báhtja birra gut ittjij sidá skåvlåv vádtset.
Ällim dåssju subttsasa. Mij máná lijkkujma guolij gihtjat. Muv áddjá javlaj ”Ale guolev duohta, de guolle buollá. Gihpot, degå dållå!” Na de spiehtjegis adnalijma ja muhttijn biestijma dajt jávrráj vas.
Maŋŋela, gå ekologiddjasuorgev låhkiv de árvvedahtjiv jus guolev ilá duohtat de njuovoj gáhtu mij suoddji bakterajs ja skihpudagájs.
Ja ale val jáhke akta gåktu oattjojma vádtset! Ejma oattjo láttagijt duolmmot jalik láttakjiekkijt vádtset, rabddabielev mij hähttujma vádtset. Biessev ejma oattjo akta gåktu njadtsot. Ednamis dajt tjåkkijma. Ejma val muorajs njattso. Jus dav galgaj, de vierttij sierraláhkáj barggat.
Muv áddjá giehtoj muhtijt majt ittjiv rat duohtan válde dalloj, valla man birra lav maŋŋela ájádallam. Ihkap sån juo vuojnij mån dási sjattav, vaj mån suv bálggáv tjuovotjav. Smáv kånstajt majt åhpaj. Degå dal gadnihijt dåhkkidit. Gadniha li ham juohkka sajen, dajnas viertti oahppat várrogis årrot. Ejma ga oattjo báhkka tjátjev gurggalit. Hähttuj tjoasskot ietján máhtij dajt boalldet.
Sån vuojn árvvedij mån dási bátsáv ja dánna lav vuojn. Diedij má mån dási årruv.
Sámij giehttomvuohke l vijdes. Duon dán birra l dat. Fuolke ja berrahij birra, gadniha, ähpára ja duon dán birra. Dat mij la nav oavdos la gå viessop dajna juohkka biejve. Vuojŋŋalasjvuohta, mij midjij gullu, la agev gávnnum mijá siegen. Laestadianisma lij val rámát, valla álmmukjáhkko viesoj vijddábut. Ittjij dat gádo.
Valla dalloj lij dat. Dálla l ådå ájgge ja dav mån iv berusta. Iehtjáda oadtju dahkat gåktu sihti. De dal aktu sjattav nav guhkev gå dánna nagáv årrot.”
Maj Doris Rimpi
”Berättandet fanns hela tiden. Det kom från två håll, från áhkkus sida och áddjás sida. Berättarkonsten och det muntliga fanns överallt. Man har berättat om sitt liv, sin familj, sin släkt, om naturen, om förhållandena. Det är det som har vi haft i vår berättarkonst.
Vi har inte haft böcker och skriverier. Då. Förr.
Men vi får aldrig glömma bort att vi är ett folk, men vi lever i olika miljöer. Vi ska inte tro vi är lika. Den här miljön jag lever i, skiljer sig från miljön i Jokkmokk. Men det är det som är det fantastiska, att vi har de där skillnaderna.
Jo, mormor var mycket sagor, mycket var påhittade berättelser. Det har jag förstått att hon lärde ut förhållande till natur, hur man förhåller sig till det. Hon var en sagoberättare om allt möjligt. När vi satt i kåtan och rökte kött var det berättelser om röken. Det berättelserna handlar om är hur man ska förhålla sig i livet. Hon jojkade och hon sjöng mycket. Min moster och mamma sjöng också mycket, hela tiden.
Morfar, han var också en liten berättare men det var mer när vi skulle gå och sova. Då minns jag nåt som fastnade i mitt huvud, pojken som inte ville gå i skolan. Tyvärr kommer jag inte ihåg ramsan på samiskan mer. Alltid när vi låg i sängen berättade han pojken som inte ville gå i skolan.
Det var inte bara berättelser. Vi ungar tyckte om att sitta och boken och drilla med fisk. Mon farfar sa inte ta i fisken, då kommer fisken brinna. Det svider, det är som eld! Så vi tog dem i svansarna och höll och ibland tappade vi dem i sjön igen. Sen när jag gick ekologilinjen förstod jag när man far och kladdar på fisken så försvinner beläggningen som tar emot alla sjukdomar och bakterier.
Och inte ska du tro att vi fick gå hur som haver! Vi fick inte trampa på hjortron, vi fick aldrig gå på hjortrontuvor, vi fick gå på kanten. Näver fick vi inte dra hur som helst. Det fick vi plocka från backen. Inte riva av träden. Gjorde man det, gjorde man det på ett visst sätt.
Min farfar berättade vissa saker som jag kanske inte godtog, då som jag har tänkt i på senare. Han kanske såg redan att jag kommer bli här, att jag går i hans fotspår. Små knep som man skulle lära sig. Som hur man ska godta småfolket. Gadniha finns ju överallt, så man måste lära sig vara försiktig. Vi gick aldrig hälla hett vatten, det var tvungen att kallna, för annars bränner man dem. Olika saker där man kommer till okända vattnet där vattnet inte är i ett med dig. Han kände nog säkert att jag blir nog kvar här och här är jag.. Han visste att jag skulle vara här.
Nej, den samiska berättelsen är otroligt. Den handlar om allt möjligt. Den handlar om familjen och släkten, gadniha, ähpára och det ena och det andra. Det som är det fantastiska är att vi lever varje dag i det. Andligheten, den som hör till oss, har alltid funnits vid sidan av. Laestadianismen var bibeln, men det andra levde kvar. Det dog aldrig ut.
Men det var den tiden. nu är det en ny tid och den bryr jag mig inte om. De får köra gasen i botten. Nu blir jag ensam så länge jag orkar bo här.”
