Maj Doris Rimpi

”Berättandet fanns hela tiden. Det kom från två håll, från áhkkus sida och áddjás sida. Berättarkonsten och det muntliga fanns överallt. Man har berättat om sitt liv, sin familj, sin släkt, om naturen, om förhållandena. Det är det som har vi haft i vår berättarkonst.

Vi har inte haft böcker och skriverier. Då. Förr.

Men vi får aldrig glömma bort att vi är ett folk, men vi lever i olika miljöer. Vi ska inte tro vi är lika. Den här miljön jag lever i, skiljer sig från miljön i Jokkmokk. Men det är det som är det fantastiska, att vi har de där skillnaderna.

Jo, mormor var mycket sagor, mycket var påhittade berättelser. Det har jag förstått att hon lärde ut förhållande till natur, hur man förhåller sig till det. Hon var en sagoberättare om allt möjligt. När vi satt i kåtan och rökte kött var det berättelser om röken. Det berättelserna handlar om är hur man ska förhålla sig i livet. Hon jojkade och hon sjöng mycket. Min moster och mamma sjöng också mycket, hela tiden.

Morfar, han var också en liten berättare men det var mer när vi skulle gå och sova. Då minns jag nåt som fastnade i mitt huvud, pojken som inte ville gå i skolan. Tyvärr kommer jag inte ihåg ramsan på samiskan mer. Alltid när vi låg i sängen berättade han pojken som inte ville gå i skolan.

Det var inte bara berättelser. Vi ungar tyckte om att sitta och boken och drilla med fisk. Mon farfar sa inte ta i fisken, då kommer fisken brinna. Det svider, det är som eld! Så vi tog dem i svansarna och höll och ibland tappade vi dem i sjön igen. Sen när jag gick ekologilinjen förstod jag när man far och kladdar på fisken så försvinner beläggningen som tar emot alla sjukdomar och bakterier.

Och inte ska du tro att vi fick gå hur som haver! Vi fick inte trampa på hjortron, vi fick aldrig gå på hjortrontuvor, vi fick gå på kanten. Näver fick vi inte dra hur som helst. Det fick vi plocka från backen. Inte riva av träden. Gjorde man det, gjorde man det på ett visst sätt.

Min farfar berättade vissa saker som jag kanske inte godtog, då som jag har tänkt i på senare. Han kanske såg redan att jag kommer bli här, att jag går i hans fotspår. Små knep som man skulle lära sig. Som hur man ska godta småfolket. Gadniha finns ju överallt, så man måste lära sig vara försiktig. Vi gick aldrig hälla hett vatten, det var tvungen att kallna, för annars bränner man dem. Olika saker där man kommer till okända vattnet där vattnet inte är i ett med dig. Han kände nog säkert att jag blir nog kvar här och här är jag.. Han visste att jag skulle vara här.

Nej, den samiska berättelsen är otroligt. Den handlar om allt möjligt. Den handlar om familjen och släkten, gadniha, ähpára och det ena och det andra. Det som är det fantastiska är att vi lever varje dag i det. Andligheten, den som hör till oss, har alltid funnits vid sidan av. Laestadianismen var bibeln, men det andra levde kvar. Det dog aldrig ut.

Men det var den tiden. nu är det en ny tid och den bryr jag mig inte om. De får köra gasen i botten. Nu blir jag ensam så länge jag orkar bo här.”

Maj Doris Rimpi

”Berättandet fanns hela tiden. Det kom från två håll, från áhkkus sida och áddjás sida. Berättarkonsten och det muntliga fanns överallt. Man har berättat om sitt liv, sin familj, sin släkt, om naturen, om förhållandena. Det är det som har vi haft i vår berättarkonst.

Vi har inte haft böcker och skriverier. Då. Förr.

Men vi får aldrig glömma bort att vi är ett folk, men vi lever i olika miljöer. Vi ska inte tro vi är lika. Den här miljön jag lever i, skiljer sig från miljön i Jokkmokk. Men det är det som är det fantastiska, att vi har de där skillnaderna.

Jo, mormor var mycket sagor, mycket var påhittade berättelser. Det har jag förstått att hon lärde ut förhållande till natur, hur man förhåller sig till det. Hon var en sagoberättare om allt möjligt. När vi satt i kåtan och rökte kött var det berättelser om röken. Det berättelserna handlar om är hur man ska förhålla sig i livet. Hon jojkade och hon sjöng mycket. Min moster och mamma sjöng också mycket, hela tiden.

Morfar, han var också en liten berättare men det var mer när vi skulle gå och sova. Då minns jag nåt som fastnade i mitt huvud, pojken som inte ville gå i skolan. Tyvärr kommer jag inte ihåg ramsan på samiskan mer. Alltid när vi låg i sängen berättade han pojken som inte ville gå i skolan.

Det var inte bara berättelser. Vi ungar tyckte om att sitta och boken och drilla med fisk. Mon farfar sa inte ta i fisken, då kommer fisken brinna. Det svider, det är som eld! Så vi tog dem i svansarna och höll och ibland tappade vi dem i sjön igen. Sen när jag gick ekologilinjen förstod jag när man far och kladdar på fisken så försvinner beläggningen som tar emot alla sjukdomar och bakterier.

Och inte ska du tro att vi fick gå hur som haver! Vi fick inte trampa på hjortron, vi fick aldrig gå på hjortrontuvor, vi fick gå på kanten. Näver fick vi inte dra hur som helst. Det fick vi plocka från backen. Inte riva av träden. Gjorde man det, gjorde man det på ett visst sätt.

Min farfar berättade vissa saker som jag kanske inte godtog, då som jag har tänkt i på senare. Han kanske såg redan att jag kommer bli här, att jag går i hans fotspår. Små knep som man skulle lära sig. Som hur man ska godta småfolket. Gadniha finns ju överallt, så man måste lära sig vara försiktig. Vi gick aldrig hälla hett vatten, det var tvungen att kallna, för annars bränner man dem. Olika saker där man kommer till okända vattnet där vattnet inte är i ett med dig. Han kände nog säkert att jag blir nog kvar här och här är jag.. Han visste att jag skulle vara här.

Nej, den samiska berättelsen är otroligt. Den handlar om allt möjligt. Den handlar om familjen och släkten, gadniha, ähpára och det ena och det andra. Det som är det fantastiska är att vi lever varje dag i det. Andligheten, den som hör till oss, har alltid funnits vid sidan av. Laestadianismen var bibeln, men det andra levde kvar. Det dog aldrig ut.

Men det var den tiden. nu är det en ny tid och den bryr jag mig inte om. De får köra gasen i botten. Nu blir jag ensam så länge jag orkar bo här.”