Rovmaane. Prosa

Anne Wuolab Foto: Carl-Johan Utsi

Anne Wuolab är författare, lärare och drivande kraft bakom Bágo čálliid siebrie. Pia Sjögren mötte henne inför att hon skulle avgå som ordförande i författarföreningen och lämna över ordförandeposten till Johan Sandberg McGuinne. Det blev ett samtal om bland annat litteratur, ilska och att arbeta för Sápmis bästa. 

Jag vet inte hur jag ska säga, men en del kanske tycker att du trampar fram som en slags supersame?

– Ja, vet du, jag är det. Supersame. Det är inte bättre eller sämre än något annat. Men jag har koll på mitt samiska, säger Anne Wuolab, lärare, författare och tidigare ordförande i Bágo čálliid siebrie. 

Čiske Iŋggá Ánne är född och uppvuxen i Bálát, sydväst om Narvik, i Frostisen reinbeitedistrikt. Nu bor hon 64 mil söderut, på makens släktgård i Norrbäck, mellan Lycksele och Vilhelmina. ”Nästan alla har sett eller hört om henne, samtidigt som hon är en doldis”, sa Samefolkets redaktör Åsa när hon beställde det här porträttet. Anne, som jag har känt i mer än tio år, säger inte emot. 

I två hela år bar hon kolt i snitt var tredje dag. De som såg mest av det var Lyckseleborna.

– Från början sa alla ”vad fin du är” eller ”jaha, vad firar vi, Samernas dag….?”. Efter ett tag hörde de väl själva hur det lät och började se mig i ögonen och fråga hur jag mådde eller sa något om vädret. 

Var det jobbigt?

– Nej, det var det inte. Jag har aldrig tyckt att det är jobbigt att ha kolt.

Det var 2011-2013 och lever kvar i folks uppfattning om henne. Fortfarande får hon höra att hon ofta går i kolt. Hon glömmer inte den gång hon hörde en man säga ”jaha, nu måste jag ta på mig kulturtrasan”. Hur kan man se på sin kultur som något som inte angår en? Det är att gå med på de andras blick.

– Vi är inte påklädda eller finklädda? Vi är utklädda. Jag grät inuti. 

När Umeå var Europas kulturhuvudstad 2014 ansvarade Anne för en del av den stora invigningen. Till det största, finaste torget bjöds åtta värdar in för att hålla varsin eld igång hela dagen och kvällen. På renskinn runt brasorna kunde vänner och gäster stanna till, dricka buljong och umgås. ”Det goda livet” döpte Anne eventet till. En del beklagade sig över att de förväntades bära kolt då.

– Jag har träffat äldre i Västerbotten som valt strategin att vara osynlig, för att få vara i fred. Och så kommer jag och säger att alla ska gå i kolt, slappna av och ha det trevligt.

Per Olav, Annes bror, brukar säga att han bor i Sápmi och hälsar på i Norge. Deras föräldrar tyckte mycket om Sápmi och uttryckte hur viktigt det är. I familjen har de många gånger pratat om att det samiska är här för att stanna och inte håller på att försvinna.

– Ja, vi är nog ganska radikala allihop. Jag har utvecklat en kompromisslöshet. Andra får väl ta ställning till om det är bra eller dåligt, om de vill. 

Det kanske är lättare att vara sådär tuff om man är från nordligaste Nordland, på norsk sida, än från Västerbottens inland?

– Vad vet du och andra här om hur det är i Bálát? Jag har blivit besviken och sårad av kritiken om att jag är ”fel same”. Att jag har fel kulturkompetens, fel språk och tar plats och gör mig till talesperson för samer.

Varför gör du det då?

– Okej. Då säger jag så här. Varför skulle jag inte jobba för Sápmi? Jag uppfattar mig inte precis som en terrorist som vill störta idén om Sápmi. 

Det sårar att andra verkar tro att hon rangordnar människor. Det gör hon inte. Att det finns mer och mindre rätt samiskt. Det gör det inte. Men hellre tar hon kampen, som när hennes söner tillrättavisades för att prata samiska på skolgården i Lycksele. Att fortsätta ligga lågt verkar inte fungera.

– Den här klagokulturen, den har väl inte varit en framgångsrik metod. Att klaga fram samisk kultur, det tycker jag inte bygger Sápmi, det stärker oss inte. 

I det samiska kan ödmjukhet ges ett större värde än förmågan att ta fighten, tycker Anne.

– Jag tänker på roahkkat. Ett frimodigt barn som tar för sig, det uppmuntras. Men sen slipas det ner. I Sverige säger man ”ta det luuuugnt”. Hade jag gjort det hade mina barn fortfarande inte fått någon samiskundervisning!

Hennes mor ville inte att hon skulle vara arg. Så vreden har blivit intressant att utforska. Och nu uttrycks mer ilska i Sápmi. Anne nämner Mari Boine, Sofia Jannok, Anders Sunna och norska kulturrådet som häromåret ordnade konferensen Samisk vrede. 

– Att vi nästan blev utrotade, är det något att vara arg för? ”Ta det luuugnt.”

Nordnorge är mer känt för att resa motstånd när det behövs. På svensk sida uppfattas det kanske mer obildat.

– Men är det inte lite medelklassfasoner att man minsann ska ha kontroll på sitt raseri?

Syskonen bodde på biblioteket. Ándda Juhána Nils Pedera Ánne tyckte och tycker allra mest om pocketböcker. Föräldrarna var laestadianer. Gudmor, som var faderns äldsta syster, lät förstå att jojk inte var synd och Anne bestämde sig för att lita på henne. När hon skrev Ii šat summal, som kom ut i fjol, tänkte hon ”tänk om jag kan skriva något som folk vill läsa”. Och det kunde hon. Nuorats recensent Elin Marakatt uppskattar bland annat sexscenerna, ovanliga som de är i samisk litteratur. ”… har man en gång fastnat i boken är det svårt att slita sig och man sträckläser boken till sista ordet. Och om du inte har läst Wuolabs bok ännu så gör det! Och det slutet är oväntat – för livet blir ofta inte som man planerat”, skriver Marakatt. Anne själv kallar sin debutbok samisk feelgood och chicklitt. På finsk sida har Raila Sofia Pirinen läst in den som ljudbok.

På fyra år har skribent- och författarföreningen Bágo drivit fram Svenska författarförbundets samiska arbetsgrupp, kört litteraturfestivalen Bágo in books två år i rad, funnit finansiering till och startat Tjállegoahte samiskt författarcentrum och en av de som har tagit plats i det offentliga samtalet är just Ánne.

– ”Det är inte klokt, Ánne, allt som har hänt på några år” får jag höra. Folk tror inte det är möjligt. Jag tänker att på ett eller annat sätt så var det något kosmiskt, nästan magiskt. Vi var i rätt tid, på rätt plats. Sápmi var redo. 

Ánne är noga med att flera har varit engagerade och jobbat i Bágo.

– Vi har varit ett fantastiskt team. 

Nästa projekt är en familjekrönika. Om föräldrarna som växer upp under andra världskriget och gifter sig i efterkrigstiden. Från naturahushåll till ett modernt liv. Det är 50 år sen de flyttade från Guovdageaidnu till Bálát, med fyra barn och hela renflocken. 

– Tänk bara hur lång tid tog att flytta 400 renar på grusväg hela den vägen? Efter kriget syntes konsekvenserna av rasbiologin. Det känns som de har levt i tusen år.

Inte henne emot, om hon blir mer doldis nu när ordförandeuppdraget i Bágo čálliid siebrie är över.

– Att engagemang kräver så mycket offentlighet plågar mig. Jag har gett mycket tid och energi till att främja litteratur och språk.

Vad får du ut av det?

– Jag har inte haft någon idé om personlig vinning. Jag har tagit det onda med det goda och funnit det meningsfullt att vara ”i allmänhetens tjänst”. 

PIA SJÖGREN

 

Mikro-CV
Född 1970, journalistutbildning Oslo, frilans för Ságat och Sámi Áigi, jobbat på NRK Sápmi och Sameradion, kaffebarista med Sami coffee ceremonies, dramatiker, vann stipendiet Berättarkraft 2015, studerat duodji och urfolkskonst vid Sámi allaskuvla, fått Region Västerbottens kulturstipendium litteratur 2016, ordförande i Bágo sedan starten, gjort utställningen Sátneduodj,  performance ”Sápmi 2.0 – Subaltern No More”.

– – – –

Favoriter

Sigbjørn Obstfelder (1866-1900), stor nyromantisk diktare, skrev om ensamhet, främlingskap, mystik och erotisk/religiös längtan. ”Jeg ser” en av hans mest kända.

Jovnna-Ánde Vest (1948-), precist, svårt, detaljerat språk. Vest demonstrerar hur ett folks kunskap ligger i språket. Bästa bok: Goldnan golleguolbanat. 

Marion Keyes (1963-), stor berättare av samtid och mänskliga dilemman, med samhällskritik och politik i feelgood-chicklitt. Keyes räknar med att läsarna är smarta och läraktiga även om de läser underhållningslitteratur. Favorit: Sista chansen.