Jojk-intervju med Saara Hermansson

Saara Hermansson kommer från Kultsjödalen, Västra Stornäs eller Jillenasjoe på sydsamiska. Hon bor just nu i Jokkmokk och arbetar som lärare i sydsamiska. Hon undervisar för alla åldrar, från första klass upp till nian på grundskolan, på gymasiet och även på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Samisk musik är central i hennes liv. Hon är sing-songwriter och skriver låtar på sydsamiska och med jojk som en viktig ingrediens. Saara är i 25-års åldern, och har redan hunnit med en hel del. Som liten hade hon sydsamiska i hemmet, men det skulle dröja till gymnasiet innan hon själv kunde börja läsa språket. Sedan dess har hon skrivit musik på sydsamiska och hon deltog bland annat i Sámi Grand Prix 2019 med låten Mov laavlome och vann!

Just nu är det att inspirera andra till att prata språket och arbetet med musiken som är i fokus för Saara.

Första gången jag träffade henne, var när jag hört talas om att en duktig samisk sångerska flyttat till Jokkmokk och börjat på samernas. Jag bokade henne direkt till en festival jag arrangerade under marknaden. Nu fick jag möjlighet att prata med henne över Zoom om mitt favoritämne: jojk. Vad tänker du främst på när du tänker på jojk, frågar jag Saara.

“Jag tänker främst på ett känslouttryck… eller en berättelse. När jag hör jojk så tänker jag direkt på att man liksom nästan tar sig till en annan plats, eller man rotar sig själv i en plats i en berättelse eller i en känsla. Ganska kravlöst känns det som. Jag tänker på jojken som något väldigt enkelt, kravlöst och liksom lätt… den får bara vara som den är. Samtidigt som jojken har ett väldigt djup i att den kan berätta historier eller förmedla känslor och uttryck.”

Saara berättar om när jojken kom till henne. Att när hon växte upp så var det andra bitar av kulturen som inte var särskilt närvarande, såsom språket, slöjden och renskötseln. Men däremot jojken, den fanns alltid varit närvarande i hennes barndom. Och det var all möjlig jojk hon fick höra.

“Jag minns att Áhtje [pappa] jojkade mycket för mig, och även för och mina syskon. När han var glad, eller han kunde köra någon jojk ibland när man var ute och pimplade eller… Då kunde det komma något spontant, ofta när vi var ute, eller då vi var i Fatmomakke, där vi har våran kåta.”

Hon berättar att hennes Áhtje hade spelat in en massa jojkar, förmodligen från sameradion, andra jojkar som han hört, på ett kasettband. I vissa perioder gick det där kasettbandet varmt, då Saara och hennes syster inte kunde somna om kvällarna, ifall de inte lyssnade på bandet med alla jojkarna. Just den sydsamiska jojken fanns inte närvarande så mycket, säger hon, men många jojkar av Ailohaš och andra jojkar från hela Sápmi. Jojken och språket var ständigt närvarande kring hemmet när Saara växte upp.

Sedan minns hon tydligt när hon själv skulle börja jojka. Saara har alltid gillat musik och varit musikalisk. Sedan så började hon längta efter att själv jojka. Men då när hon själv skulle börja göra det, så tyckte hon inte att det lät så fint som när Áhtje gjorde det. Hon berättar att det var svårt i början.

“Varför lät det inte som när han gjorde det? Eller som när andra jojkade? Varför kan jag inte?…

Då blev jag så frustrerad och sa till Áhtje att: Jag kommer aldrig att lära mig, det går inte… jag kommer aldrig kunna jojka! Och det var då han sa till mig att – Jojk är ingenting du kan plugga dig till eller lära dig teoretiskt, utan det måste komma när du är redo.”

Saara förstod inte vad han menade just då. Men senare förstod hon att när jojken är redo att förmedlas så kommer den. Och när det väl hände, ungefär ett år efter det där samtalet, så bara kom jojken till henne. Då var det verkligen från en dag till en annan, berättar hon, att plötsligt kunde hon bara jojka.

Sara säger att jojk är ingenting som du bara kan sätta dig ned och träna på, med rösttekniker som du gör med sång. Hon menar att med jojk måste känslan komma först. Att det är en sådan stark koppling till känslan i jojken. Och sedan kan du absolut lära dig teknik också, men att känslan är det centrala. Jag flikar in att jag förstår vad hon menar, och att det är ett bra råd att “hitta jojken i dig själv”, och Saara håller med: Det gäller liksom att jojken på något sätt hittar dig: det är ganska speciellt, säger hon.

Vi pratar vidare om hur hon använder jojken när hon framför den. Saara berättar att hon skulle inte kalla sig själv för en traditionell jojkare- inte offentligt i alla fall. Däremot så präglas många av hennes låtar av jojkar, som då förstärker hennes uttryck i låten. Ofta är det så att de jojkar som hon har i sina låtar, vill hon ska förmedla ett större budskap. Det kan vara en låt där texten beskriver något, eller har ett tema, medan den ordlösa jojken sedan förstärker den känslan.

“Då när jag jojkar så tar jag mig till den platsen. Och jag känner att jag kan se den här platsen framför mig med hjälp av jojken. Jojken blir då ett verktyg för mig att förstärka min musik och mina låtar.”

Jojken kommer oftast när hon sitter och kör bil, berättar hon, eller när hon är ute… Det är på vissa platser eller vissa tider som jojken bara kommer. Oftast kommer jojken då från en själv- och så börjar man, säger hon. När jojken kommer så brukar hon spela in det. Saara berättar att hon upplever att många jojkar är bara där för att hälsa på ett litet tag.

“De kommer och hälsar på, men de är inte där för att stanna, så då drar de sedan…haha. Och, det är många jojkar som jag har tappat som har gått förlorade eftersom jag glömt att spela in dem. Och på ett sätt kanske det var bra. För det kanske var en känsla som inte var meningen heller att det skulle förmedlas till någon annan. Utan den kanske bara var menat för min egen skull.”

Jag frågar Saara om hon använder några instrument när hon jojkar eller sjunger. Och om hon använder trumman någongång. Hon berättar att hon oftast använder piano eller gitarr när hon skriver och framför sin musik. Men att trumman inte har varit närvarande.

“Det är konstigt, för det är ändå som att jag har kunnat känna trummans rytm när jag har jojkat, på något vis. Men jag har inte använt mig av en trumma eller liknande.”

Vi pratar lite om att trumman försvunit ur vår tradition, alltså hur vi spelat på den tillsammans med jojken, så det är inte så konstigt om den inte finns med i dagens musik heller så mycket, tänker jag. Och jag frågar Saara om hon ändå känner sig nära sina förfäder när hon jojkar?

“Ja, det gör jag absolut. Men däremot så känner jag mig väldigt nära mina förfäder egentligen hela tiden när jag utövar min kultur… Det som främst får mig att koppla till mitt arv och mina förfäder, det är mitt språk. När jag pratar samiska.. så är det just nu i alla fall nästan starkare för mig än jojken. För jojken blir som en paus. Jojken blir som ett ställe, en plats där du kan vila i dig själv.”

Saara menar att du kan vända dig till jojken för att få en paus. En paus från de här ansvaren du har som kulturbärare, eller den här kampen, som hon säger. Det blir som en plats att vila helt enkelt. Oavsett om jojken har ett väldigt starkt aktivitstiskt budskap eller inte. Hon ger exempel på jojken Gulahalat Eatnami. Den har väldigt starka känslor, och är ju i allra högsta grad aktuell, säger hon. Men ändå, när du jojkar den jojken, så är det som att du känner att man får en paus på något vis. Du kan vila i jojken.

Saara kommer in på traditionen med personjojkar och berättar att det är något som hon tyckt varit lite svårt. Att det kan gå ganska naturligt att jojka om sina egna känslor, jojka sina känslor eller om en plats eller händelser. Saara tycker om att jojka en händelse, för hon gillar ju att berätta historier. Men att jojka en person, det har hon saknat litegrann. Jag frågar henne vilka jojkar, eller vad hon fick med sig av sin pappa när det gällde jojk. Och hon berättar att hon mest ärvt känslan av sin far. Det finns ett par jojkar som han lärt henne, och den ena är nästan identisk med en av Nils Aslak Valkeapääs jojkar.

“Det är en jojk som áhtje har jojkat mycket. Han har säkert fått inspiration från alla möjliga olika ställen och sådär. Den jojken har varit närvarande i hela mitt liv, och den använder jag forfarande, även i min undervisning också. För att den är på sydsamiska och väldigt lättsam och rolig för barn. Det áhtje gjorde var att han tog den jojken och gjorde sin egen tolkning och kopplade den till familjelivet. För honom så blev den här jojken ett sätt att lära mig samiska. De samiska orden ahtjie, tjittjie, oappa, viellja, ahkka, ája bohtseluvnie, manne jij datne….Väldigt viktiga ord.

Den jojken har alltid levt kvar. Den har varit den centrala, man kan säga att den är grundjojken i min jojkbank, att den är kärnan i hela mitt jojkträd som jag har inom mig.”

Saara berättar att sedan har det fötts nya jojkar, små skott ut i olika grenar ut från den kärnan. Och att den jojken är hennes “go to”. Om någon ber henne jojka, så är det den hon jojkar.

Hon ger exempel på sådana tillfällen, bland annat då hon jobbat som kyrkvärd i Fatmomakke på midsommar. Det kan komma många turister och icke-samer som frågar om Saara inte kan jojka någonting.

“Då är den jojken perfekt att ta till, för dem som inte förstår. Man kan på ett lätt sätt demonstrera vad jojk är, utan att ta en jojk som är alltför nära mitt hjärta… Så att jag inte känner att jag delar med mig alltför mycket av mig själv till en främling. För jag tänker att jojken är ju som att du sitter och berätta för någon exakt dina tankar och känslor, det som försigår inuti dig. Så det är inte allting man vill dela med sig av heller, för det blir så pass känsligt.”

Jag frågar Saara om hennes bästa tips för att börja jojka och hon säger att det är att gå ut i skogen och sätta sig och försöka. Hon brukar uppmuntra sina elever att börja prova att låta på en trygg plats, det kan vara utomhus eller inomhus. Hon menar att när du är själv, så är det ju ingen som dömer dig, det är lättare att våga. Var inte rädd, man kan inte jojka fel och det får låta hur det vill, säger Saara. Hon mindes särskilt en gång hon själv satt ute och ville prova något nytt. Dock var hon inte ensam den gången.

“Alltså det är en ganska rolig historia… Jag satt en gång på trappen utanför mitt hus hemma i Västerbotten, hos mina föräldrar. Det finns en jojk, som jag tycker är så rolig och det är den här jojken Sválla. Alltså fjällrävens jojk. Och den kan ju låta väldigt otäck. Men den är så rolig, så jag tänkte att jag måste prova den, bara göra ljuden. Så jag satte igång och jag bara älskar att göra den. Ganska snart hörde jag dunsar inifrån huset, och tjitjje kommer utrusande: – Vad är det som händer? Och jag bara- Vadå? Och tjitjje säger:- Är det någon som håller på att dö här ute, är det en räv här? Och jag säger: Nej det är bara jag…”

Saara skrattar och konstaterar att jojken kan låta hursomhelst. Det kan vara vackra melodier, det kan låta styggt, det kan vara förvirrande… Det är det som är det fina med jojk, att det kan vara vadsomhelst. Saara har ett tips på en gruppövning som du kan göra med elever:

“Man kan göra sin egen jojk i en grupp. Sitt i en ring. Låt en person i taget göra en liten snutt på en jojk, en melodislinga eller ett läte. Sedan låt nästa person haka på, tills det blir en radda med jojkbitar, som man sedan sätter ihop. Det kan låta konstigt, eller omelodiskt, men det spelar ingen roll. Jojken ska du göra för din egen skull. Om någon annan gillar det, så är det bara en bonus.”

Vi pratar lite om dem som gått före oss, att vi ofta förlorat både språk och jojkar, på grund av vår koloniala historia. Att delar av vårt arv verkligen blivit tystat, men att vi inte borde vara tysta. Och Saara menar att när man lär sig prata så härmar man ju sin omgivning, och så måste det ju vara med jojken också. Ibland har hon hört kommentarer som: –“Sådär jojkar man inte på sydsamiskt område”.

“Men vad ska jag göra? Ska jag vara helt tyst, eller acceptera att de jojkar jag har som referens kommer norrifrån, och ändå våga jojka?”

Saara tänker att man nog behöver balansera öppenhet och nyskapande med respekt för traditioner. Att som en offentlig person, så har du ett visst ansvar. Det är viktigt att jag förmedlar rätt information. Att om jag exempelvis uppträder på scenen, visar att det finns en mångfald i jojken, och att det är olika stilar från olika områden säger hon. Sedan är det ju också roligt om du kan utveckla din jojk så att den stämmer överens med det område som du representerar, menar hon.

En av Saaras största förebilder är hennes egen släktning Elsa Kristoffersson. Hon var hennes farfars kusin, och trots att Saara inte hann lära känna henne på djupet när hon var liten, har Elsa ändå lämnat ett stort avtryck i Saaras liv. Hon tipsar om att lyssna på Elsa Kristoffersson som jojkar Kreasta på Spotify. Den är en jojk som berättar om när Kreasta Kristoffersson skulle åka skidor till Susendal och hur den resan gick. Saara tyckte det var väldigt roligt att få höra en jojk, som inte bara var områdesbunden, utan också familjebunden, att den faktiskt handlade om hennes egen släkt. Det var verkligen värdefullt för Saara, särskilt som många av hennes tidigare förebilder från när hon var ung kom norrifrån.

“Det kanske är konstigt, men det känns ändå som att Elsa har varit med mig. Att hon knuffat mig i den riktning som hon kanske tyckt har varit bäst för mig. Med tanke på att mina huvudsysslor har varit de samma som hennes sysslor, att det var jojken och språket som hon höll på med… Hon skrev också mycket dikter och jag har tonsatt en av hennes dikter. Hon var en väldigt intressant kvinna och jag tror vi är ganska lika på många sätt.”

Det kan jag hålla med om, att Saara är en intressant kvinna och väldigt rolig att prata jojk med. Tack Saara för att du delar med dig av dina erfarenheter och musik!