Intervju med Anja Storelv

“För mig handlar jojk om att uttrycka känslor”. säger Anja. “När jag håller workshop för barn eller vuxna så är det stor skillnad på vad vi får jobba med. Barnen kastar sig ut och gläds åt att höra sin egen röst, medan de vuxna tvekar och håller tillbaka.”

Anja Storelv föddes i en liten samisk by i nordnorge, i Ofoten, Sörtroms. Hon växte upp i en sjösamisk och leastadiansk miljö. Numera bor hon med sin man och tre barn i Råneå, vid den Norbottniska kusten, och det var förstås kärleken som fick henne att migrera för nära 20 år sedan. Sedan 1996 har hon ägnat sig åt musik och varit en traditionsbärare i samiska sammanhang. Hon har sitt eget band sedan många år, med flera skivor i bagaget, och nyligen har hon turnerat land och rike runt med workshop i jojk för barn. I hennes uppväxt var inte jojken närvarande, dock var andra samiska traditioner starka, exempelvis så fanns sången och berättandet närvarande.

Vi träffas över Zoom en februaridag och pratar kring hennes förhållande till jojken och den resa det inneburit- och fortfarande innebär- för henne att finna jojken i sig själv.

“Det är fortfarande en lång resa. Jag tänker att jojken i sig själv är… att renarna, kolten, jojken, kulturen hänger ihop i en cirkel. Att man inte kan prata om det ena utan att komma in på de andra grejorna. Och det gör ju att jojken för min del är speciell.”

Anja berättar att för henne är jojken både stor och viktig, som en av Europas äldsta musik- och sångtraditioner. Hon menar att jobba med dessa traditioner med samisk musik och jojk är en ganska stor ryggsäck att bära på. En ryggsäck som väl aldrig blir riktigt full heller menar hon. Anja tänker att det finns mycket att utforska och upptäcka kring jojk. Och hennes resa mot jojken började tidigt, liksom resan för att återta språket.

“Jag växte upp i ett område där jojken var obefinlig och den enda gången jag hörde samiska var när mamma och mormor pratade hemligheter med varandra.”

Anja berättar mer om sin bakgrund, och hur hon växte upp i ett strikt leastadianskt område, där jojk inte var tillåtet. Så även om man sjöng, så det var verkligen ingen självklarhet för henne att börja jojka. Jojken var förknippad med fylla och synd. Man hade fått lära sig det i kyrkan: att jojka- det var ett djävulsverk. Det var något du inte skulle göra.

“Men jag var en ganska orädd och tjurig 15-, 16- och 17-åring, så det triggade mig bara ännu mer till att ställa fler frågor. -Vad är det som gör att det här är så fult? Jag fattade liksom inte hur det här kunde vara så.“

För Anja blev en av anledningarna till att hon själv senare tog klivet ut på scenen, att hon som 15-åring satt i publiken på Sami Grand Prix. Då skämtade hon med sin mamma och sa: “Nästa år ska jag stå på den här scenen”. Och 1996 gjorde hon precis det, och detta blev startskottet för hennes resa in i den samiska musikvärlden. Hon startade sitt band 2005, som hon fortfarande spelar med och de har två skivor på Spotify med hennes sånger och jojkar.

Vi pratar lite om berättande. Jag gav exempel på att jojken som sådan inte fanns kvar i min egen familj, men att ändå den berättande delen fanns, då min morfar var jätteduktig på att berätta. Ibland jojkade han lite på skämt, sådär, och man kände ändå att den där stunden när han berättade och skojade var väldigt speciell. Så jag undrade om berättandet fanns kvar starkt i Anjas familj, eller om hon själv gjort kopplingen till jojken den vägen. 

“Nej, inte överhuvudtaget. Inte där jag växte upp. Min mormors bror och hans bröder var ju predikanter och tillhörde den leastadianska församlingen. De berättade berättelser och historier, så det är klart, den delen av den samiska traditionen var ju oerhört stark. Men det är inget som jag har känt hörde ihop med jojken. Jojkande existerade inte överhuvudtaget.”

Anja berättar att när hon började lära sig jojka, så var det genom att lyssna på andra jojkare. Hon började med att försöka härma och efterapa jojkandet. Hon hade en faster som var gift uppe i Kautokeino, som hon ofta besökte i sin ungdom. Hennes fasters man jojkade och berättade för henne. Det var Anjas första möte med någon som jojkade och sedan kunde berätta vad de hade jojkat. Då började hon förstå vad jojken egentligen handlade om, hur djup och känslomässig den kunde vara. Hon fick lära sig mer om hur man kan lyssna efter tonerna i jojken, att lyssna efter takten, om den låter glad eller sorglig. De första jojkarna hon fick lära sig var just barnjojkar.

“För i dem hör man så lätt att det är barn som jojkas” som hon uttrycker det.

Jag undrar vilka känslor hon fick när hon började jojka, om hon har känt att hon är på rätt väg. Hon menar att ibland är hon kluven till om hon skulle se sig själv som en jojkare, eftersom hon är mer hemma i den moderna jojken och samiska musiken än i den traditionella jojken. Och att i någons ögon är hon jojkare, medan i andras ögon definitivt inte. Men hon säger att hon, precis som andra jojkare, influeras av omgivningarna och den kultur hon befinner sig i. Som just nu, när hon bor i Sverige i en natur som är väldigt olik den hon kommer ifrån. Och hon märker att jojken utvecklas och förändras i takt med henne själv. 

“Längtar hem, det gör man ju. Men fjällen och naturen finns ju där. Jag uppskattar det nu på ett annat sätt när jag reser dit. När jag behöver inspiration så åker jag hem till mina trakter, till havet.“

Vi pratar lite om influenser och förebilder. Anja berättar att hon lyssnade väldigt mycket på Nils-Aslak Valkeapää när hon var yngre. Det var något i hans sätt att jojka på och berätta kring jojkandet, som fäste sig väldigt mycket hos henne. Anja minns när hon var på väg hem med sina föräldrar och de stannade efter vägen för att äta på en restaurang. Då kommer Nils-Aslak in, det här var ungefär den tiden strax efter att han varit med om en stor bilolycka. Hon gick fram till kassan och bad om en servett, för att sedan gå fram till honom och be honom om om en autograf, och han skrattade och sa:  -Å men, varför kommer du hit unga flickan och frågar den här gamla karlen om autograf! Det var ett speciellt ögonblick för Anja, och hon berättade att det var något särskilt med hans sätt att förmedla. Hon blev särskilt berörd av när sjungandet övergick i jojk.

“Man kan ju idag, när man sitter och lyssnar på gamla verk som finns med honom på Spotify, nästan höra när hans sång ändras och blir till jojk på vägen.”

Anja menar att kopplingen till Nils-Aslak Valkeapääs musik, berättar mycket om den musikaliska resan som hon själv har gjort, och som många andra också gör. För henne innebar det att från att växa upp med en farmor som var grym på att sjunga samiska barnvisor, och så med den starka psalmtraditonen i kyrkan, till att närma sig jojken på senare år. Och så förstås det första mötet med Mari Boine, som just kommit ut med sin musik när Anja var ca 10 år.

“Ja, alltså, det var ju stort när hon kom… Och jag kommer ihåg att vi barn satt på golvet runt ikring henne där hon satt på en stol med sin gitarr och sjöng. Det här var väl omkring 1993-94 och vi hade precis kommit igång och fått börja läsa samiska i skolan, och så kommer hon och håller i konsert! Så det är klart att det var ju helt magiskt! Bara upplevelsen att nu sitter det faktiskt någon fysiskt framför en, som kan allt det här som vi eftersträvar, språkligt sett. Hon var stark i sin identitet och hon verkade ha en stark självkänsla där hon satt med sin gitarr och såg ut som att det var den mest naturliga sak i hela världen. Det var nästan en slags trollsk upplevelse, som sitter långt inne i hjärnbarken. “

Jag håller med Anja om att Mari Boine varit en stor inspiration för väldigt många av oss samiska musiker och jojkare. Hon hade också en musik som Anja själv började att sjunga när hon gjorde sina första spelningar 1996. Och jag själv som, under den tiden när Mari Boine började höras i radio, just var ifärd med att börja upptäcka jojken för egen del. Jag blev väldigt stärkt och inspirerad av hennes ord i en radiointervju: “du må finne jojken i dig själv”. Och inte minst det starka politiska budskap hon hade i sina sånger. Mari Boine hade kommit ut med låtar som: Mearasápmelaccat, låtar som förklarade och beskrev lite om hur det var att vara sjösame. Något som fick ett starkt gensvar i Anja. “ När man hela tiden får frågan att -Varför vill du ha tillbaka språket, -Varför vill du ha kolten? -Varför är det här så himla viktigt för dig? Just allt det här sjöng hon om. Så det var väldigt enkelt att ta till sig både sättet att sjunga på men även hennes texter.“ berättar Anja

Senare i livet blev Anja god vän med Iŋga Juuso, då Anja bodde i Nordnorge och studerade i Tromsö. De träffades vid några middagar och pratade om jojk, utvecklingen och det samiska livet.

“Det var ju som att ha självaste jojk-bibeln framför en. Hon hade svar på allt kring jojken. Och hon delade väldigt mycket med sig av både hur hon tänkte och hur hon gjorde det. Känslan i jojken så var hon helt fantastisk på att förmedla.”

De träffades också många gånger på festivaler och på turné i olika sammanhang genom åren, och har även jobbat tillsammans. Jag har också lyssnat mycket på Iŋga Juuso, som jag upplever var både en stark traditionsbärare, och någon som verkade väldigt öppen för att utforska och utveckla jojken. Anja bekräftar att hon också upplevde att Iŋga absolut var både forskande och tillåtande. Och att hon samtidigt var väldigt mån om att ta hand om det traditionella. “Iŋga visade hur du kunde låta det ena finnas utan att det behövde slå ut det andra. Att både utveckling och tradition är viktiga.”

Samiskan är Anjas andra språk och hon har också studerat språket i många år. Och trots att hon ibland kämpar med självkänslan för att prata flytande, så är det på samiska hon skriver sina sånger.

“Men när jag jojkar så är jojken språklös. Här inne är den språklös, då tänker jag inte samiska, svenska eller norska eller någonting. Och jag tror att det är just det som gör att när du jobbar med jojken, blir det så himla befriande på något sätt. Det är bara jag.“

Fastän det inte har pratats så väldigt mycket om det samiska i Anjas uppväxt, så har det alltid funnits där för Anja. Både hos hennes mormor och morfar men även hos hennes farmor och farfar. Hon berättar att det var liksom en gigantiskt stor byggsten, som bara stod där. Anja är ju också pedagog och har arbetat i många olika sammanhang med jojk och samisk musik, samt nu också som mentor/stödlärare för elever. Jag ber henne berätta något om att lära ut jojk, och kanske om hon har några tips för den som vill lära sig jojka.

“Jag har ju fått lära mig att jojken är en känsla, en känsla som du förmedlar. Och den känslan kan ju ingen komma och berätta för dig att den är fel. Jojken i sig själv är ganska förlåtande. För att när jag jojkar ut mina toner i takt och känslor, så är det mina känslor kring något eller någon som jag förmedlar… Men samtidigt tycker jag att man ska bemöta jojken med respekt, det är väldigt stor, den kan ibland vara väldigt svår. Och sedan handlar det mycket om att lyssna in och väldigt mycket om att våga släppa taget. För det är ju det jojken handlar om. Jag kan inte jojka och förmedla en känsla om jag samtidigt innerst inne känner att jag bromsar den.”

Anja berättar att det är väldigt stor skillnad i att hålla workshop för vuxna och för barn. Anja har den här hösten åkt runt med ett projekt som heter “Jojka med Anja”. Hon har varit i Norrbotten i två veckor och en vecka i Skåne för att jojka med barn på förskolor. Hon beskriver ögonblicket när barnen tar till sig jojken. “Och du vet, de hoppar upp och det kommer ut en massa toner som bara flaxar hejvilt och så säger de – Wow, jag jojkar! Och jag tänker att det är ju det känslan handlar om, eller hur? Man känner bara att det blir som ett fyverkeri på insidan som du förmedlar ut i toner. Medan vuxna liksom bara: …eh, ska jag verkligen ta i här?, eller …ska jag gå sådär högt upp…? Så för vuxna handlar det faktiskt väldigt mycket om att bara släppa.¨

För några år sedan deltog Anja med sitt band i en festival, som jag var arrangör för under Vintermarknaden i Jokkmokk, där hon också höll i jojk-workshop för vuxna. Hon berättar

att på den workshopen fick hon börja med många övningar bara för att släppa på känslorna. Så de skrattade mycket och hon gjorde tokiga uppvärmningsövningar, allting för att deltagarna skulle komma över den där gränsen att det är pinsamt. För då var de mer öppna för jojken efteråt.

Hon säger också:

“Lyssna, känn in och våga känna så mycket som möjligt, och sedan: släpp ut den känslan.“

Anja har många kloka tankar och råd kring att lära sig jojk, och jag kan starkt rekomendera att gå på någon workshop med henne om du har möjlighet.

Jag berättade för Anja att för många år sedan, pratade jag med någon som också växt upp i en leastadiansk miljö. Den personen hade märkt att när man sjöng i kyrkan, så sjöng man med den här “jojk-armen”. Att man liksom “jojkade” psalmerna. Jag tänkte då att: – kanske passade man på att släppa ut “jojk-känslan” även i psalmerna? Att fast man egentligen inte fick jojka, så hittade man ändå ett mellanland där det på något vis var tillåtet. Jag frågar Anja om det är något hon känner igen från sitt område.

“Ja, det är absolut något jag känner igen. Men det är en diskussion som jag aldrig skulle våga ta upp där hemma… Jag växte upp på den tiden där man som barn var med på stormöten, där man sjöng psalmer utan orgel. Så att…(skratt), i mina öron så tvivlar jag nog inte var sättet att sjunga psalmerna kom ifrån… Det är liksom sättet att dra på det, det är sättet att sjunga det på, sättet där tonerna ibland hamnar där, som du säger: att man sjunger lite med “jojk-armen”.

Anja trodde nog att gammalt tillbaka hade det kanske varit så, och sedan ärvde man kanske sättet att sjunga psalmerna på i den leastadianska församlingen. Och att det blev något som sedan fick fortsätta. Även om vi inte gick så djupt i den diskussionen, så var det intressant att höra Anjas reflektioner som jojkare kring det. Kanske har jojken överlevt, tack vare de små “fönster” av tillåtande som trots allt funnits genom tiderna.

Och på tal om möjligheter för jojken att skapas, så nämner jag för Anja att jag har hört av flera olika jojkare att de brukar jojka och komponera i bilen. Och detta känner hon också igen. Anja håller med om att den tonen är väldigt bra att skapa melodier och leka ikring. Jo, det är många jojkar som är gjorda i bilen, säger hon. Vad tror du det är som gör att en blir så inspirerad att jojka i bilen, undrar jag.

“Ja, jag tänker att för det första så är man ju ifred, så är det ju. Och man färdas. Och om man sitter och kör bil, så är det är ju ett bildspel för ögonen, som också kanske sätter igång en fantasi. Och för mig är det väl just att det blir det här lugnet, den där tonen som ofta ligger som ett skönt, varm täcke, som gör att det blir väldigt tilltalande att börja leka med tonaliteter runt ikring den.

Jag kan säga att den enda gången där jag haft just bilens färd som inspiration till en jojk, det var faktiskt när Sveriges radio Norrbotten rapporterade om de första sprängningarna i Gállok. För då satt jag i bilen och den jojken… den kom precis då.”

Det var starkt att höra Anja berätta om det ögonblicket. Och jag tänker på kampen för Gállok och kopplingen till naturen och jojktraditionen. Jag funderar över om det finns ställen i naturen som kan ha den effekten av ljudmatta som vi just pratat om. Om en ska hitta något i naturen som liknar just bil-ljud är det kanske en älv eller fors säger jag, och frågar Anja om hon brukar jojka vid vatten någon gång.

“Jo, jag brukar jojka hemma vid havet. Där har många jojkar blivit till. Det kan ju vara alltifrån att det blåser lite, till att vågorna hittar en rytm och man hör dem slå in mot land. Det kan var tillräckligt för att sätta igång. Men det kan lika gärna vara att sitta vid ett fiskevatten och höra småfåglarna kvittra runtikring dig, eller höra elden spraka.”

Anja uppmanar den som vill leka med toner och hitta jojken i sig själv, att det är viktigt att befinna sig i de här situationerna. Du upptäcker fort, om du bara vågar känna efter, vilka situationer och vilka ställen eller tillfällen som väcker det där kreativa i dig själv, säger hon.

Anja har flera barn, och hon både jojkar och sjunger med dem. Hon berättar att de är en sjungande familj.  “Det är aldrig tyst, det är alltid någon som sjunger… Jojken är de inte kanske inte riktigt bekväm i. Men den mellersta och yngsta, de säger: – Vi jojkar ju, och det gör de ju.”

Anja berättar att hennes mellersta, som nu blir 16, är kanske den enda av barnen, som verkligen har vågat att testa på och som verkligen vill hitta sin jojk. Samisk musik snurrar väldigt ofta i högtalarna… Och som det nu är i modern samisk musik, så är det ofta en blandning av sång och jojk. “ Och när jojkdelen kommer, då jojkar barnen med för fullt. Och det är väldigt kul…“

Anja berättar att när hon komponerar sina jojkar och låtar, så spelar hon ofta in dem först på sin mobil. Och där kan de ligga kort eller längre tid uppe i molnen. Ibland är det något tema som hon tar upp direkt och utvecklar det…och ibland så kan de ligga väldigt länge. Hon berättar att det hänt att hon börjat jojka på en jojk, och så tänkt: – men var i friden har jag hört den här förut? Och så börjar hon bläddra i sitt eget bibliotek och – Ojdå, ja, men se där! Då fanns jojken redan där bland hennes egna idéer. Vi konstaterar att ibland blir det så att man kopierar sig själv som kompositör. Men att komponera på beställning det är inget hon gör särskilt gärna.

“Jag har en gång fått en jojk-beställning, det var det värsta jag har gjort! Förlåt, men det funkar inte, det är tomt! Det kom ingenting. Så då fick jag faktiskt sitta några eftermiddagar hemma vid havet. Och så efter tre dagar, då kom det ändå något.”

Det var väldigt givande att få prata med Anja och jag är tacksam för att hon delar med sig. Hon säger att det var längesedan hon pratat så mycket om jojk och att hon tyckte det var roligt, och jag kan bara hålla med.

“Jag tänker att man skulle kunna prata ihjäl sig om jojken. Det är ju som så mycket att berätta om den. Men jag tänker att så mycket handlar om den där känslan som man har i sig själv, att det är där man måste börja.”

Jag tänker att berättande och jojk är starkt förknippat. Och att sjungande och jojk är starkt förknippade. Samt att jojken och någon slags religös handling också är sammanflätade. Så kanske har Anja en starkare grund i jojk än hon själv trott. Hon är i alla fall en stark traditionsbärare, och precis som många andra jojkare som finns på gamla inspelningar, och som inspirerat och fört arvet vidare, är hon pedagog och jobbar aktivt med att inkludera barnen i sin kultur.

Tack Anja Storelv!