Ditt manus ska bli bok. Men hur närmar du dig förlagen? Tjállegoahte har ringt runt till förlagen och frågat. 

– Vi vill gärna få nya manus i mejlen varje dag eller varje vecka, säger Marit Gunhild Sara, redaktör på Davvi Girji, som i huvudsak ger ut böcker på nordsamiska.

Nu får de in 10-15 manus/år. Manus på syd- eller lulesamiska är också välkomna. Det bästa, säger hon, är att blivande författare tar kontakt via e-post. Redan i första mejlet vill förlaget ha:

> en presentation av dig själv

> en resumé av boken du har skrivit

> några kapitel som bilaga

– Om vi blir intresserade tar vi kontakt och ställer ofta följdfrågor som vi vill ha svar på. 

Vilka är de vanligaste misstagen från de som önskar bli utgivna hos er?

– En del skriver ”hej, jag heter… jag har skrivit ett manus som jag vill att ni ger ut som bok”. Och inget mer. Men vi vill ha en presentation av skribenten och tidigt veta varför manuset är skrivet och vem som är tänkt målgrupp, säger Marit Gunhild Sara, redaktör för barn- och ungdomsböcker. En del hör av sig och undrar hur de ska skriva boken de drömmer om. Det ser inte Sara som ett misstag. Då tipsar förlaget om sådant som är bra att tänka på när man sätter igång.

Vissa tema är förlaget mindre intresserade av:

> berättelser som utspelar sig på 1930- och 40-talen

> barn- och ungdomsböcker skrivna med vuxenperspektiv

> gammaldags illustrationer

> texter som beskriver samiska förhållanden felaktigt eller negativt 

– Det har hänt att vi fått manus där det står ”lappar” eller ”renarna kan bara dö”. Det är vi inte intresserade av att förmedla!

För Marit Gunhild Sara, som jobbar med barn- och ungdomsböcker, är det viktigt att ge ut böcker som dagens barn och unga känner igen sig i. Hon var redaktör för Ingá Elin Marakatts Sáve Sápmi som kom i februari 2020. 

– Den tycker jag mycket om. Elin Marakatt skriver om vänskap, det som sker i samhället, problem med renbete och om mamman som bloggar. Nutid och vardag. Hon väjer inte för det som är tungt, men har mycket humor.

Det tar ungefär två år från det att förlaget Davvi Girji börjar jobba med en bok tills den kommer ut. En barnboksförfattare får 70 000 kronor i arvode, en vuxenboksförfattare 100 000 kronor. Det är norska Sametinget som bestämmer arvodena. På det äldsta samiska förlaget, DAT, har förlagschef Kristina Utsi Boine flera bra råd:

> sök pengar från Statens kulturråd – ”de säger att de får för få samiska ansökningar”

> det finns firmor som hjälper en ge ut boken själv, med eller utan layout– sök på books on demand 

> författare och andra konstnärer kan också söka stöd hos Sametingen, regionerna, Samerådet med flera

> hör alltid av dig till förlaget innan du skickar in manus på papper 

> de samiska förlagen kan tipsa om varandra om de själva har portföljen full

Också Árran Julevsáme guovdásj ger ut böcker, på lulesamiska.

– Numera sker det nu och då, vi har tyvärr ingen kontinuitet just nu, säger Jørgen Kintel, rådgivare på Árran. 

Den nya finansieringen från Sametinget till förlagen på norsk sida, där förlagen får mer eget handlingsutrymme fungerar bättre för större förlag. Kintel uppmanar ändå alla att skriva på lulesamiska, gärna ungdomslitteratur. Kan Árran inte själva ge ut ett manus, även om de tror på det, så hjälper de gärna till i kontakten med andra samiska förlag. Hos Árran kan man också köpa alla böcker som ges ut på lulesamiska. 

Den som skriver på sydsamiska eller med sydsamisk koppling får gärna höra av sig till det sydsamiska kulturcentret Gaaltije i Staare.

– Vår bokutgivning är inte så frekvent, men kanske kan det bli mer. Vi kan tipsa om vägar framåt, söka pengar för tillsammans-projekt och har överlag bra kontakter, så vi vill gärna att den som skriver hör av sig, säger Erika Omma Unnes, projektledare. Våren 2020 sammanställer Gaaltije den antologi som blir frukten efter skrivartävlingen Luste Tjaeledh. Erika Omma Unnes vet inte om eller när nästa blir, men uppmuntrar skribenter att skicka in till tävlingar och antologier.

– Det är lätt hänt att tröskeln blir för hög, att många är för självkritiska, men kom ihåg att vi inte är här för att döma utan för att hjälpa, guida och peppa. 

PIA SJÖGREN